LIVET I EN TUNNEL

Sover länge… första morgonen som det är molnigt och lite disigt, sen vi startade resan. Sega i kroppen konstaterar vi att vi tål nog inte att vara uppe till klockan ett varje natt!
Men visst var det var värt det denna gång… att få se den fantastiska midnattssolen! Vet inte om vi igen kan få en så molnfri kväll under resan. Att kunna se solen hela tiden när den liksom bara rullar över horisonten men väljer att fortsätta sin bana utan att försvinna. Fantastiskt!
På morgonen sa vi sa hej till våra nya bekantskaper från Polen, bytte e-mail adresser och erbjöds att hälsa på om vi åker igenom Polen nästa sommar!
Det tar inte lång tid innan molnen är borta och himlen är blå igen!
Man brukar prata om tunnelseende men då kanske man inte tänker på alla de norska tunnlarna!? Helt makalöst otroligt vad tunnlar det är! Orkar inte ens hålla reda på antalet. Någon sa att det mellan Narvik och Å, längst ut på Lofoten är 12 tunnlar och då har VI dessutom passerat ett stort antal på väg upp från gränsen mellan Sverige och Norge vid stora Blåsjön. Den längsta hitintills är 6,4 km lång. Vi gissar att det kan röra sig om minst 30-40 tunnlar hitintills.
Livet i en tunnel…
Dagens reflektion från mig:
Vet inte vad jag ska tycka om dem, tunnlarna alltså… känns inte helt ok alltid, men vi måste ju igenom dem för att komma till vårt tänkta mål! Kan inte låta bli att tänka lite mer bildligt är jag sitter i bilen, och ömsom njuter och ömsom får lite ont i magen av vägen upp och ner och de mörka tunnlarna.
Det finns oftast ingen annan väg än genom tunneln. Vi vet att den kommer att ta slut för eller senare. Och vi ser ljuset i tunneln närma sig och allt det vackra kommer emot oss igen!